Filmen, som ni säkert vet, handlar om Gabrielle och hennes syster, två föräldrarlösa flickor på ett barnhem som blivit övergivna utav sin far, Gabrielle blir en rebellisk ung kvinna som inte har mycket tillövers för något, hon talar innan hon tänker och har verkligen skinn på näsan. Kanske är de precis det man behöver om man sakll komma någon vart  livet på 50-talet, en tid då kvinnor inte gjorde mycket väsen av sig, speciellt inte om man inte tillhörde överklassen. Coco, Gabrielle, gör också uppror och ifrgasätter kvinnors sätt att klä sig på, att varför måste vi ha korsett och stora fula hattar? varför kan inte också vi kvinnor så vara mer lättsamt och stiligt klädda? Chanel förknippas ju idag med väldigt kvinnliga kläder, pärlor och klackar m.m. men på sin egen tid var hon en pojkflicka som ville att kvinnor skulle bära kavaj och låga klackar.

Detta är alltså filmen om hur Coco tar sig ifrån att vara en ung föräldrarlös kvinna i en värld hon inte vill leva i, hur hon växer sig stark och förändrar den, vi får följa hennes väg till att hitta kärleken, kampen om att bli skådespelare och vägen till Paris.

Någonting säger mig att jag hade lite för höga förväntningar på denna filmen, eller så var den bara inte så bra. visserligen var den snygg och stilig och väldigt vackert gjord, och skådespelarna gjorde suveräna insatser, men ändå var det något som saknades, kan inte sätta tummen på vad tyvärr. Den var inte lika inspirerande som jag hade förväntat mig att den skulle vara, vilket var synd, men den var helt klart sevärd :-)

läs mer om filmen här!